Jag har varit ironisk så länge jag kan minnas. Ironi är fantastiskt roligt när man väl får till en dräpande kommentar. Det är något inom en som gottar sig lite åt andras olycka och elände. Jag har alltid trott mig kunna hantera ironi som är riktad mot mig. Visst har en del av mig skrattat men en annan del har längtat efter ett läge att ge tillbaka med samma mynt.

För några år sedan sa en vän till mig att ironi inte alls är roligt, ironi är inte snällt. Jag tänkte att hon var lite omogen och naiv, stabila människor hanterar ironi. Efter en stund insåg jag att hon innerligt menade det hon sa. Det fick mig att ändra åsikt. Hon hade faktiskt rätt. Ironi är inte snällt. Det är rent utav elakt.

Varför var jag då ironisk(läs elak) i många sammanhang? Jag insåg att det var ett försvar i form av ett angrepp som jag använde mig av då jag var osäker. Men viktigast var nog att jag blev medveten om att jag var ironisk i de stunder som jag inte tyckte om mig själv. Varje gång jag var ironisk eller var på väg att säga något ironiskt så blev det en signal till mig själv att stanna upp och ändra beteende. Jag kunde välja att säga något förmildrande, förlåtande eller kärleksfullt om personen eller situationen istället. Ett omedvetet beteende blev medvetet och jag blev mindre och mindre ironisk i samtal och möten med andra människor. Som en bonus hände även andra saker. Jag började tycka mer om mig själv och andra. Jag blev mer förlåtande, åtminstone mot andra och situationer blev trevligare att vara i. Det var inget som hände över en natt men över tid så lärde jag mig att välja att vara snäll, men framför allt att tycka mer och mer om mig själv.
Nog för att ironi lockar fram skratt, men det är oftast inte hjärtligt och ett ohjärtligt skratt kan vi lika gärna vara utan.
Barn förstår inte ironi. Är du ironisk i sällskap med barn tycker de bara att du är elak. Om du försöker att vara rolig på deras bekostnad, så har det motsatt effekt.

Är du ironisk och i sådana fall varför?
Ett enkelt sätt att göra den här världen bättre att leva i, är att bli uppmärksam på att ironi inte är snällt. Det är elakt. I vissa sammanhang kan jag fortfarande tycka att ironi är fantastiskt kul men dömer inte mig själv för det. Jag blir bara medveten om att jag är ironisk och gör därefter ett medvetet val att återgå till att tycka bättre om mig själv och andra.
Det är min sanning om ironi. Vilken är din?